Nya Korskyrkan I Boden

Församling i Boden. Välkomna till Nya Korskyrkan i Boden.

En korskyrka är en typ av kyrkobyggnad. Byggnaden har ett tvärskepp så att den i det vågräta planet har formen av ett grekiskt kors.

Uttrycket är särskilt tillämpbart på kyrkor där de fyra korsarmarna är lika långa och korsformen också tydligt framträder utåt.

Korskyrkor är inte utmärkande för någon viss stilperiod. Ibland har enskeppiga långhuskyrkor genom tillbyggnad mot norr och söder av framspringande kor omformats till korskyrkor.

Detta har inte varit ovanligt i Sverige. Församling är i kristna kyrkor en grupp som regelbundet firar gudstjänst tillsammans.

I Sverige har sedan medeltiden territoriet för en kyrkas och en kyrkoherdes församling inom Svenska kyrkan traditionellt kallats socken. Vanligen leds en församling av en präst eller pastor (i den tidiga kyrkan av en biskop), som leder gudstjänsterna och ansvarar för undervisning och själavård. Det förekommer även lekmannaledda församlingar, i synnerhet inom små frikyrkoförsamlingar.

Församlingar är organiserade på olika sätt i olika samfund. I vissa frikyrkor är församlingarna fristående och oberoende (kongregationalism), inom andra, som Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan, organiseras församlingarna i distrikt. I till exempel folkkyrkor som Svenska kyrkan, Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är församlingarna underställda en biskop och ett stift (episkopalism).

Ursprungligen var Boden en kyrkby i Överluleå socken. Ibland har namnet Överluleå använts synonymt med Boden. Första skriftliga benämningen på Boden är Bodebyn år 1539 i en riksskattelängd. År 1543 hade Bodebyn sju hemman. Sedan tidigare fanns samer bosatta på platsen.

Överluleå kyrka började byggas 1827 och därmed var centrum flyttat till Bodträsket från Heden. Nedanför kyrkan etablerades en liten kyrkby. Syftet var att befolkningen skulle ha någonstans att bo under gudstjänstbesöken. Idag återstår endast ett 30-tal av de ursprungligt dryga 300 timmerhusen.

På 1860-talet planerades för frakt av järnmalm längs Luleälven. För att kringgå älvens forsar började en kanal grävas söder om älven mellan Heden och Råbäcken. Arbetet på kanalen avslutades nedanför Rödberget, endast ca 1 km från slutmålet. Detta, som populärt kallas Engelska kanalen-projektet avbröts, men den halvfärdiga kanalen är förklarad som byggnadsminne och resterna av den kan fortfarande ses på sina håll i terrängen. Sedan slutet av 1800-talet är staden den viktigaste knutpunkten för järnvägen i landets nordligaste delar.

Järnmalm från brytningarna i Kiruna och Malmberget transporteras genom Boden, där de antingen fraktas till stålverket i Luleå eller lastas i fartyg för vidare transport. Även Haparandabanan utgår från Boden. Stambanan genom övre Norrland till Bräcke förbinder orten med de södra landsdelarna. Banan byggdes under perioden 1883-1894, och elektrifierades 1939-1942.

Den är både mycket mer kurvig och har större lutningar än som tillåts för nybyggda järnvägar. Medelhastigheten är endast 85 kilometer per timme trots en mängd förbättringar sedan banan byggdes, varför just denna sträcka tar mycket lång tid av en nattågsresa från exempelvis Göteborg. Boden fick stadsrättigheter år 1919.